De där dagarna

 Igår var det Alla hjärtans dag. Fint att uppmärksamma dagen, vänlighet, medmänsklighet, omtanke och kärlek tycker jag.  Jag blir glad över en hälsning, en kram liksom att skicka eller ge en. Och det är väl inget fel med att vi blir lite extra påminda om det ibland. Sen behöver det inte vara helt hysteriskt. Tänker också att dagen kan kännas jobbig för många. 

Men det är trots allt de där alla andra dagarna som är viktigare. De vanliga vardagarna är fler. 

Jag är tacksam för min familj och vänner. Alla dagar. Att de finns när det känns grått eller man känner sig liten och ensam.

Eller när det stormar.

Jag hoppas jag är en sån som finns för de också. Livet går ju upp och ner för alla. Inte färgstarkt jämt.

Bilderna är tagna på Lofoten. Vid stranden i Uttakleiv och där omkring. En fantastisk resa i början av juni som jag har kvar i mitt hjärta. Kan absolut tänka mig att åka dit igen. 

Ett vackert avsked

 I fredags tog vi farväl av min och min brors mamma. Det blev så fint i Lundby kyrka. Mamma kunde nog se den kyrkan från sitt köksfönster i terrasshuset där hon bodde i drygt 30 år. Alla fall under de första åren innan bebyggelse som nu finns skymde sikten. Hon har cyklat mycket omkring kyrkan tidigare i livet. Hon cyklade jämt och överallt. Dels för att hon inte skaffade någon bil efter skilsmässan men hon tyckte också om att cykla. Hennes väninna har berättat hur de om somrarna gav sig ut på jättelånga cykelturer på flera mil med picknick. När vi hade hund under min uppväxt gick vi på dressyrkurs med honom och min kompis Therese gick kurs med sin hund strax bortom Lundby kyrka vid Bärby gård. Där låg brukshundklubben på den tiden, nu är det privatbostad. Våra föräldrar turades om att skjutsa oss dit med hundarna. Så det kändes alla fall bra att det blev begravning i just den lilla söta kyrkan. Min brors son är också döpt där. 

Ja det var förstås sorgligt och ledsamt men fint att dela avskedet med nära och kära, gamla vänner och grannar och även två från personalen från boendet där mamma bott de senaste sju åren frågade om de fick komma. Det uppskattade vi så. Så gulligt av de. Man lär känna varandra på sju år. En av de sa efteråt att hon tyckte att begravningen verkligen speglade Maj-Britt. Det gjorde oss glada.

 

Så tacksam att det blev just de personer som vi fick som hjälpte oss med begravningen och blommorna. 

De var så inkännande och lyhörda och lyssnade. Carina på begravningsbyrån och Lena på Blomsterateljén förstod precis. Båda kändes så trygga och kunniga. Det kändes skönt.

Vi ville ha lite trädgårdskänsla och inte för stelt vad gällde blommorna. Vi närmaste hade luktärter som handbuketter. Mamma odlade luktärter i den nya lilla radhusträdgården redan på 60-talet. Inte så mycket annat som hade kommit igång första sommaren där men en vägg med luktärter som klättrade fanns där. Det har jag sett på ett gammalt foto. Hon kunde också köpa luktärter på torget innan de egna kommit igång. Fick till min födelsedag i juni ibland minns jag. Så det är nog därifrån jag fått mitt luktärtsdille. 

På senare år är det jag som odlat luktärter och haft med många buketter till henne från stugan. Doftar så ljuvligt.

Ja vad vore en begravning utan blommor. De gör verkligen mycket. Så fina blommor från släkt och vänner också. Så rart. Vi hade också lite personlig musik som vi tyckte stämde in på mamma. En  nyare version av sången I min lilla, lilla värld av blommor. Den kommer från en gammal film Rännstensungar. Jag vet att mamma tyckte om sången och hon har alltid varit mycket för blommor och haft gröna fingrar.  Sen fick Christer Sjögren sjunga psalmen Blott en dag. Hon gillade Christer Sjögren speciellt på senare år. När hon fyllde 80 firade vi henne i stugan och på Wanbo Herrgård ihop med min brors familj. Då hade vi gjort en spellista till henne med Christer Sjögren. En väninna och fd granne till mamma är från Hagfors och hade bott granne med Christer berättade hon efter begravningen.

Ja det är väl det som är det fina med en begravning att få hedra någon och sen dela lite ljusa minnen efteråt. Vi hade minnesstunden hos Systrarna på Gaggeska gården vid Vallby Friluftsmuseum. Där har vi varit mycket som barn, mamma och jag har åkt skidor på golfbanan intill och mamma har också varit där mycket med barnbarnen så det kändes bra. 

Vi har också fått lite kontakt med några kusiner igen på mammas sida som vi inte sett på många år. Jag skrev brev till de. Det känns kul att vi nu skrivit lite till varandra och jag hoppas vi kommer att ses något i framtiden. De är lite äldre än mig och min bror och kommer nog ihåg våra morföräldrar lite mer än vi gör och även mammas syskon. Hon var yngst av sex syskon. 

Ja det blev ett vackert avsked och på kvällen samlades vi hemma hos min bror. Skönt att samla ihop sig lite tillsammans och att våra barn, kusinerna som inte ses så ofta allihop fick ses. De bor ju på olika ställen och har varit ute och rest men nu var alla med och det kändes så bra. Underbart att ha våra killar hemma lite och att vi får ses mer under påsken.

Livet

 

Här blev ett långt uppehåll. Min och min brors kära lilla mamma lämnade oss när februari blev till mars. Hon fick ett långt liv och fyllde 92 år i höstas. Men ändå sorgligt när det sker och vi saknar henne.

Hon har betytt så mycket i våra liv och gett oss så mycket kärlek och omsorg.Vi hade märkt efter jul att hon varit tröttare och den sista tiden även tystare. Jag hade hälsat på henne på onsdagen och fredagen veckan innan. Vi pratade om lilla hunden Juni som jag skulle passa. Det blir väl roligt sa hon. Juni har varit med på boendet flera gånger. Hon piggar upp de flesta där. Jag hade köpt nya mjuka påslakan och en skön mjuk lite tunnare filt till henne som jag hade med på fredagen. Hon tyckte de var fina och mjuka. Filten fick hon om sig i rullstolen men påslakanet hann hon aldrig använda. Min bror var där på lördagen och även på söndagen när jag var i stugan. Han ringde på söndagskvällen och tyckte hon varit sämre. Så när sjuksköterskan ringde vid fyratiden på natten förstod jag direkt. Skönt att stugan bara ligger en timme bort och vi packade ihop oss snabbt och åkte. Kom till sjukhuset strax efter min bror.

Jag är tacksam att vi var där båda två min bror och jag de sista knappt två dygnen och hade varandra. När allt lugnat sig lite blev det ändå ett fint avsked. Vi hann säga det vi ville till henne och spela musik hon tyckte om. Se till att hon fick lindring, inte behövde ha ont den sista tiden. Även om hon inte kunde svara vill jag tro att hon hörde oss och kände att vi var där. Samtidigt kändes det som om hon när som helst skulle kunnat titta upp och säga nej men hej vad kul att ni är här båda två. Men så blev det inte den här gången utan hon somnade strax efter midnatt när det precis blivit den första mars. Jag kan känna lättnad att hon fick somna in nu när hon var så skör . Hon har haft väldigt, väldigt många helt friska år i sitt liv. Första penicillinkuren vid 75 år när hon fick lunginflammation. Annars var det nog inte så mycket mer än blindtarmen vid 14 års ålder, barnafödande och en klämd tumme i en bildörr. Det är få förunnat att få vara så friska.

Även om vi redan haft en del av sorgen och saknaden när hon började bli dement så blir det så definitivt. Det är inte farligt att vara ledsen, snarare skönt att det kommer ut. Visar ju bara hur mycket vi tyckt om henne. Hon har ju fortfarande känt igen oss och kunnat skoja emellanåt även om minnet svek. Jag ska inte sticka under stol med att åren innan hon kom på boende var väldigt jobbiga och oroliga för oss. Jag har blivit mycket påverkad när jag känt att hon inte mått bra. Det gjorde hon inte de sista åren hemma men ville absolut klara sig själv fast det inte gick längre. Men väl på plats på boendet levde hon ändå upp och blev sitt vanliga glada och nöjda jag och det var så skönt att veta att hon hade tillsyn och åt. Hon har varit omtyckt av personalen och det var sorgligt att möta de som haft mest hand om henne under de sju år hon bott där. De var också så ledsna. En av tjejerna har gett oss så fina bilder och tar t o m semester för att komma på begravningen. Det uppskattar vi enormt mycket. 

Ja det är trösterikt att ha sin familj och vänner. Har fått så fina blommor och gulliga hälsningar. Pratat länge med båda sönerna. Så fint att de kommer hem till begravningen. De har varit så nära sin mormor. Henrik bor ju i Tyskland och Rikard har ju varit tjänstledig och ute och rest i Sydamerika snart ett halvår. Planerad hemresa nästa helg. Blir spännande att höra om hans fantastiska resa med alla möjliga upplevelser.

Det var också så himla bra att vi var hundvakt just när detta hände. Ja kanske inte för Göran som fick hoppa in som hundvaktsvikarie. Men den lilla hunden var väl så fin tröst när jag kom hem på natten. De känner verkligen av hur man mår. Så var väl någon mening med det kanske.

På söndagen,  den där sista söndagen i februari hade vi gått en lång promenad på isen i det vackra vädret med lilla Juni och haft med oss kaffe och äggsmörgåsar. Vet att jag tänkte tanken. Får man ha det så här bra? Först långpromenad och sen sitta utanför bastun och gotta sig i solen. Men också bra att vi fick tanka i oss energi och solsken den där söndagen. För det behövde jag den tiden som följde på sjukhuset. 

Ja lilla mamma du lever vidare i våra hjärtan var så säker. Så många fina minnen har du gett oss alla. 

Gott slut och Gott Nytt År!

 

Vill bara önska Dig ett gott slut på 2022 och ett Gott Nytt År! Hoppas på ett friskt och fredligt 2023 med många trevliga stunder och utflykter för egen del. 

Vallmo är en favorit även om den är väldigt förgänglig eller kanske är det just därför som den blir så speciell. En påminnelse om att det mesta är förgängligt och det gäller att njuta av det som är för stunden.

Känner mig tacksam för 2022 som haft många höjdpunkter umgänge med familj och vänner, utflykter och resor. Jag har blivit firad högt och lågt och känner mig glad för mina 60 år. Även om mycket hemskt hänt i världen i det större perspektivet och mycket känns osäkert på många fronter just nu. 

Ett helt oskrivet år ligger framför oss. Hoppas det blir ett bra år!

Auf Wiedersehen igen då

 

Då har vi vinkat av Henrik på Arlanda igen. Han åkte tillbaka till Tyskland i torsdags för att börja jobba på måndag. Men ska inte klaga vi fick ju njuta av sällskapet både på vår resa i Tyskland/ Belgien och han har haft några semesterdagar med oss i stugan och hunnit träffa lite kompisar både i Uppsala och Stockholm. De är ju vuxna och har sina egna liv så det är som det ska. Men det är kul när de kommer hem en sväng och visst svider det i mamma-hjärtat att säga hejdå och veta att det dröjer tills man ses igen. Så är det! Känns ändå skönt att han är i Tyskland och inte i Kina. Det var nog första valet om det inte blivit pandemi. 

En fin sista kväll tillsammans hela familjen blev det med båttur från stugan till Gladtjärn i Smedjebacken där vi åt middag. 

Henrik och Göran väntar på varsin Gladtjärnspanna.

Rikard och jag roade oss med att byta solbrillor i väntan på vår mat. Fish and chips och lax.

Tänkte på vår kompis som var med sist vi var till Gladtjärn förra sommaren inte minst när vi såg månen. 

Ser du månen där du är ikväll spelades på hennes begravning. Ja det känns fortfarande så ofattbart. Livet är skört.

Rikard hade två kompisar i stugan över dagen när vi åkte hem och till Arlanda. Så fina killar som hade haft en mysig dag med bastu, fiske och grill. Vi blev bjudna på mat när vi kom sent på kvällen. Gulligt!

De hade grillat och åt vid bordet som är ett gammalt kvarnhjul nere vid sjön. 

Kände mig lite moloken att Henrik åkt tillbaka men vet att det går över. Var även förbi hos min mamma på hennes boende när vi var hemma och blev glatt överraskad över att min bror också var där samtidigt. Så fick jag träffa honom på samma gång. Vi tog med mamma i rullstolen på en promenad bland kolonilotterna nära hennes boende. Hon tyckte det var så skönt att komma ut lite på kvällskvisten och titta på alla fina blommor där. Det kändes gott i hjärtat.

Blommor behövs nu

 Tog en sväng till Barkarö handelsträdgård strax utanför Västerås för någon vecka sen. Köpte med mig två småblommiga engelska pelargoner av sorten Ängla som de odlar själva. Svag doft av citrus gör den inte sämre. Hade någon liknande förra året som blommade så länge och fint. Först inomhus sen i en större kruka under äppelträdet. Har försökt övervintra den men inte säker på att det lyckats. Blommor och att vara ute i naturen känns bra som motvikt till alla dystra och hemska krigsnyheter nu. Känns lite futtigt och kanske ytligt men skänker ändå frid i sinnet.

 

Min växtportal av porslinsblommor tar sig riktigt bra. Snart kanske de möts på mitten av ingången till verandan. Har satt upp en gardinstång som de kan klättra på. En väldigt lättskött krukväxt alla fall. Vackra blommor får de också men jag tycker de luktar rätt starkt och nästan lite illa när de blommar någon gång om året.

Ett så vackert peacemärke utanför Amaryllis blomsterbutik i Västerås. Det är en fin gest. Medmänsklighet värmer i denna tid av galenskap. Såg en bild på barnvagnar på rad vid en polsk järnvägsstation vilken bra hjälp till mödrar från Ukraina som kommer med barn i famnen.  

Sista dagen i februari

 Februaris sista dag idag. De senaste dagarna har såklart färgats av nyheter om kriget i Ukraina. Det känns ofattbart sorgligt, skrämmande  och svårt att förstå denna onda galenskap. Tänker mycket på alla stackars oskyldiga människor som drabbas, så onödigt att spilla liv och orsaka hemsk förödelse. Läser, lyssnar och ser på tv men känner också att det är lite svårt att sortera och även dosera. Tänker att mycket kommer att påverkas framöver. Berörs av familjer som splittras, människor som är oroliga för släktingar.  

Natur är bra som motvikt till alla svarta nyheter. Fågelkvitter och ljudet från isen är mäktigt.

Känner mig så tacksam att vi fått några dagar i vår stuga och möjligheten att just vara ute i naturen i friska luften när det är så fina vårvinterdagar. Vi har åkt lite längd i närheten av vår stuga i södra Dalarna fast på Västmanlandssidan i Norberg vid Klackberg. Såg faktiskt en Citronfjäril idag från skidspåret. Det kändes lite märkligt. Den hade nog vaknat för tidigt. De övervintrar tydligen som vuxna inte som larv eller puppa. Var tvungen att googla eftersom det nästan kändes som jag sett i syne när jag såg den. 

Fortfarande fina spår som vi njutit av. 1 mil i lördags och idag gled det ännu bättre så blev 1,5 mil. Jag är ingen hävert på längdåkning men nöter på och tycker det är så skönt att bara vara ute. I söndags gjorde vi en kortare vandring upp till en fin utsiktsplats strax utanför Säter som heter Bispbergs klack. Fin utsikt från klacken på 315 m ö h såg vacker vy över Stora Skedvi och även över Säter. Man ska kunna se ända till hoppbackarna vid Lugnet i Falun härifrån. Klippväggarna är vända mot sydost  ger lä för nordanvinden och lagrar värme så det ska finnas en del värmeälskande växter, mossor och lavar här. Botanister kallar det för sydväxtberg och det finns en del ädellövträd vid berget och Dalarnas enda och landets nordligaste växtplats för stenros och backförgätmigej. Ja man lär sig något varje dag. Källa länstyrelsen.se

Hade med skalade blodapelsiner och en kaffetermos. Stora Skedvi som syns där nere. Kulinariet var dessvärre stängt annars är det trevligt att stanna till i Saluhallen där och de har även restaurang och knäckebrödstillverkning. Öppet tis-lördag.

Vy över Säter åt ett annat håll. En trasig vimpel i blått och gult fick mig återigen att tänka på det sargade Ukraina. Tankarna kommer och går. Självklart stöttar jag några organisationer som jag tror och hoppas kan göra skillnad på plats.

Naturreservatet  Bispbergs klack är delvis stängt från 15 mars till 31 juli för att skydda känsliga fåglar som häckar. Berguv Dalarnas landskapsfågel häckar här bland annat.  Läste  också om Pilgrimsfalkar på informationsskylten. Tänk att de kan störtdyka i 320 km/h och räknas som världens snabbaste fågel. Imponerande och ny kunskap för mig.

Ja det var inte så långt att gå från parkeringen bara en dryg kilometer men var rätt glad för det då det var bra stigning uppför och väldigt isigt. Tacksam för mina Icebugs och att det gick att gå i traktorspåren. Bävade lite för att gå nerför men det gick bra i traktorspåren. Tidigare har det t o m funnits ett café på klacken. Nu finns det ett vindskydd och eldplats.

Vi grillade korv när vi kom hem istället. Satt på trappen i solen. Har hittat så goda korvar från Siljans chark med hög kötthalt. Skillnad på korv och korv. Särskilt goda är de som heter Fjällgrillare med citron och timjan. Men idag blir det våfflor med egen hjortronsylt av hjortronen vi plockade i Älvdalen i somras. 

Avslutar med en bild på några vackra tulpaner jag hade med hemifrån. Kan behövas lite blommor i denna sorgliga tid.

Var rädd om Dig och varandra!

Så skriver vi 2022

Blå timmen i byn där vår stuga ligger. Vyn från bron är så vacker tycker jag.

 För tre år sen firade vi nyåret i Sydafrika. En fantastisk resa som jag är så glad att vi fick göra med våra goda vänner. Då var vi inte uppe till tolv för vi skulle på tidig safari på nyårsdagen. Mycket har hänt sen dess.

I år hade vi ett litet och lugnt nyår med tre nära vänner de vi reste med då och en skolkamrat till mig. 

Nu var vi i vår stuga och träffades redan vid lunch på nyårsafton. Jag hade gjort en soppa och de hade med ett nybakat grytbröd. Mysigt att ses. Uppskattar vännerna så. 

Vi hade lite gott plock till de ädla bubblorna och drog ut på middagen med lång tid mellan rätterna.

Detta var aprikoser med Västerbottenost och ostbollar på färskost, riven cheddar rullade i gräslök och krossade lantchips. Göran hade gjort ett quiz om saker som hänt under året. Det var svårt att hitta rätt bland datumen. Men kul ändå.

Till förrätt hade vi blinier med picklad rödlök, löjrom och gräddfil,  kammussla på rågknäcke med pepparrot bl.a och en rågkorg med chèvre  och  rårörda hjortron. Rieslingvin till.

Bilden ovan tog Marianne. Jag hade pyntat bordet med stjärnor som jag redan hade och en spegel som inte kommit upp på väggen i killarnas stuga. Många ljus och några loppade vaser som jag hade juvelorkidé och en gråblå mjuk enkvist i. Knipsade blommorna från krukväxter hemma. Känns bra att använda sånt man redan har.

Till huvudrätt gjorde vi Oxfilé med salsa verde. La upp i skivor på en bädd av rucola och hyvlade parmesan på. Hade gjort lite crunch av rostade och saltade solrosfrön och pumpafrön att strö på. Så hade vi potatisgratäng till som gästerna fixade och en sallad. Till dessert hade jag förberett en pannacottapaj.

Glömde såklart att klippa lite mynta till men bären och ett havrecrunch kom på plats alla fall. 

Vi var uppe ett bra tag efter tolvslaget det hör inte till vanligheterna. Men tror alla sov gott sen och efter en god frukost gick vi en långpromenad på årets första dag. Tyvärr hade det både töat och var lite isigt. Men på grund av det kom vi på en liten skogsstig där det här lilla sagohuset dök upp mitt i skogen. Så gulligt.

När vi kom tillbaka till stugan grillade vi korv ute innan de åkte hemåt på eftermiddagen. Alldeles grönt på gräset igen. Men det började snöa på kvällen.

Vi provsmakade en pralin av den fina asken vi fått av Inger. Handgjorda i Malmö där hon bor och med vacker ask och sann text. Sen blev det mest chill i soffan. Såg ett avsnitt av En kunglig affär och På spåret på play.

Mitt betonghjärta var täckt av snö igen imorse. Jag skrev 2022 i snön. Tänker så mycket på en fin vän som nu fattas oss och inte fick uppleva det nya året. Som rycktes bort så hastigt och alldeles för tidigt i livet. Det känns ofattbart och i hjärtat när jag tänker på familjen runt henne. Så sorgligt. Livet kan verkligen förändras så snabbt. 

Var rädda om varandra!