Frisk luft och fina vänner i fjällen

Vi hade sen länge planerat att åka till Sälen i början av mars. Jag hade fått i present av min barndomskompis Therese och hennes man Torbjörn att komma och hälsa på de i Stöten på fina Mountain Lodge.

De gör något annorlunda för sin ålder. De säsongar i fjällen för andra året. Hon som hotellchef och han som en riktig fixare /handyman eller vad man ska säga. Tänkte först boka av alltihopa eller skjuta fram det när mamma blev så dålig och sen somnade in som jag skrev om i förra inlägget. 

Men sen tänkte jag faktiskt om. Att åka skidor och vara ute mycket och umgås med vänner var kanske precis vad som behövdes. Skingra tankarna lite och samla lite god energi för det som ska komma. Så när min bror och jag fick tid att träffa en bra tjej på begravningsbyrån innan vi skulle åka så bestämde vi oss för att åka. Sorgen har man ju med sig var man än är. Det kändes faktiskt bra att få en veckas distans och min bror och jag kunde tänka lite på var sitt håll innan vi skulle börja ta itu med allt.

Fina rummet på Mountain Lodge. Tyst och lugnt, jättetrevliga människor som arbetar där och god frukost. 

Första kvällen hade jag med en kycklingrätt och vi lagade risotto till hemma hos de. Lyste så fint från backarna som man ser från deras lilla bo. Sen turades vi om lite med måltiderna. Något litet i backen, våfflor, grillade korv och jättegott lamm hemma hos de och så blev det pizza på hotellet en kväll och sista kvällen ville vi bjuda på middag. Men innan dess hann vi åka både backe och längd och det var så härligt att få umgås med de under deras tre lediga dagar. 

Det var ganska kallt på morgnarna så vi hade inte superbråttom ut. Blev snabbt lite varmare när solen kom fram och det var vindstilla vilket gör så mycket.

Backarna var så bra preparerade så det var en njutning att åka. Eftersom det var vindstilla passade vi på att byta till längdskidor ena dagen och upp med sittliften (en liten prövning med de sladdriga skidorna) och åka ett spår uppe på Granfjällets topp. Det var helt magiskt vackert och ett fint spår. Det korta på toppen var helt perfekt dvs inga höga backar. Bara 3 km men var ju bara att åka flera gånger. Vi åkte tre varv och Göran något extra.

Norska Trysil som syns i fjärran. Där var vi en gång för längesen när våra killar var små med ihop med våra norska vänner och deras pojkar.

Therese och jag har ju varit kompisar sen vi var 10 år. Så hon kände ju min mamma väl. Fint att få dela lite minnen och tankar. Våra mammor som gick ihop och fick oss i skidskola i Björnöbacken hemma i Västerås. Vi var tveksamma,  jag allra mest. Vi var väl precis tonåringar och ville helst inte ens ha termobyxor på oss än mindre åka skidor. Men det blev både skidor och termobyxor. Det var också med mamma och en väninna med son om jag jag och min bror var till Sälen med första gången. Då bodde vi i Lima eller Torgås heter det nog, några mil söder om Sälen. Det var inte bara fokus på att åka lite skidor. Jag och min bror och den andra killen som var med ville helst vara i en ladugård med några kor som låg tvärs över vägen från stugan vi hyrde. En norsk gammal tant som hade några kossor och ett par jakthundar. Där trivdes vi och ville hellre vara där och mocka och borsta kossorna än åka skidor kläderna luktade så mycket när vi åkte hem så de surrades fast på takräcket.

Det var också mamma som köpte mig mina första slalomskidor och pjäxor när den här skidskolan väl var påbörjad i lilla Björnöbacken där det var replift. Evigt tacksam för det. Tänk så mycket glädje jag haft av att kunna åka utför. Tror inte jag lärt mig om jag börjat som vuxen. Då hade jag nog varit för feg.

Har många fina minnen från Sälen. Var där flera gånger som ung både med min familj, Thereses familj och fler vänner till våra föräldrar. Jag fick även följa med Thereses familj några gånger själv när mina föräldrar inte åkte med. Skidåkning hela dagarna med matsäck och så spelade vi plump på kvällarna innan vi stupade i säng.Therese och jag  gjorde också vår examensuppsats i Tandådalen när vi läste turism på högskolan i Kalmar. Hon och Torbjörn jobbade där på mitten av 80 talet. Göran och jag har också varit där många gånger när våra killar var små och lärde sig åka skidor och även före barnen. Så det har verkligen ändrats och Sälen vuxit helt otroligt mycket sen de första gångerna vi var där. Men det var ju också på dinosauriernas tid. Men det är lika härligt med riktig vinter fortfarande

Den kallaste dagen åkte vi först backe och värmde oss lite med varm choklad. Sen skiftade vi och åkte längd i ett fint spår i dalen. Ett fint fem kilometers spår som vi körde två gånger. Kände oss nöjda sen.

Skägglav som hänger på träden tror jag tyder på frisk luft. Granfjället syntes från spåret.

På kvällen fick vi njuta av den  lammfilén som Therese grillade helt perfekt med grönsaker och en chevrétoast till och så kunde vi planera för en vandringsresa till hösten. Blev ju så inspirerad av Åsa på fina Åsas blogg som skrev om Jämtlandstriangeln så nu är det bokat. Kul att ha det att se fram emot. 

Hundar är välkomna på Mountain Lodge också. Den finns också en pistrestaurang i Stöten heter Bulldog Lodge. Där franska bulldogen Greta finns i olika varianter som staty och gosedjur.  

Efter frukost på torsdagen tackade vi så mycket för den mysiga vistelsen och åkte vidare till Hundfjället. Jag hade pratat med min kompis Maria och berättat att vi skulle åka till Sälen de här dagarna. Då slumpade det sig så att de skulle vara i sin stuga i Hundfjället då och de ville att vi skulle komma förbi. Jag trodde först på en fika på hemvägen för att se var de höll hus men hon menade att det var kul om vi bodde kvar. Så det nappade vi på och packade lakan och bodde hos Maria och Lasse med fina sheltien Jojje i två nätter.

På torsdagen snöade det lite så då åkte vi längd. Vi åkte Kalven runt och lite till så blev nog närmare 15 km vilket är bra för att vara jag. Skönt att vara ute och så pausade vi vid en våffelstuga för lite lunch.

Jojje vet vem han ska ställa sig in hos. Göran fick en ny kompis.

Det brukar vara lavskrikor här tydligen men var för snöigt för de nu sa han som gjorde våfflorna vid Lindalens fäbod.

På kvällen hade Maria lagat så god köttfärssoppa och vi spelade spelet När då då. Så mysigt och kul!

På fredagen var det strålande sol och vi åkte backe i Hundfjället och avslutade med sen lunch i backen innan vi åkte ner.

Hundpromenad i skoterspåret sen lite stugmys. 

Härlig vy över hundfjället och så mycket snö.

På kvällen hade vi bokat bord på mysiga restaurangen Frö som tack för vi fick komma och bo. Perfekt med promenadavstånd och ett fantastiskt ställe som drivs av två systrar.

Det är två unga tjejer som är vänner som startade upp restaurangen för fem år sen i en före detta våffelstuga. De har kompletterats med en köksmästare och har vunnit många fina priser. 

Verkligen värt ett besök alla fall en gång i livet. Det går också att bo där i två hus bredvid. 

Så många roliga små rätter och goda drycker till. Verkligen smakfullt och så fint på själva restaurangen. Men har glömt vad allting var. Fiffigt att dela en vinkork och ha istället för smörtax att luta bestick mot. Det kommer jag härma.

Kaffet tog vi i den delen som var lite som en kåta. Små, små rulltårtsbitar och små kardemummadrömmar.

Mycket blir så extra gott när det är smått tycker jag. Ja vilken trevlig kväll vi fick ihop.

Till och med snyggt på toaletten då vet man att det är bra. Bara en reflektion.

Ja så välgörande de här dagarna kändes både för kroppen och själen. Jag är glad att vi bestämde oss för att åka iväg. Hann tänka lite på var sitt håll min bror och jag och jag tror det gjorde det lättare att komma hem och fortsätta med bestyren runt mammas begravning. Men jag känner också att det är ett välgörande arbete man kommer på något sätt lite vidare i sorgen i allt man får gjort. 

Jag skrev brev till några kusiner som jag inte träffat på decennier och har fått så gulliga svar och telefonsamtal. Så det är ju kul om vi får lite mer kontakt. De minns ju mer av mina morföräldrar eftersom de är äldre än mig. Mamma var ju yngst i en syskonskara på sex så hennes syskon lever inte längre. Hon blev dock äldst med sina 92 år. Nu har vi tömt hennes lägenhet och vi var på tacksägelsegudstjänst i söndags. Det finns mycket att plocka med men jag tänker ta det lite pö om pö. Det är ingen brådska.

Livet

 

Här blev ett långt uppehåll. Min och min brors kära lilla mamma lämnade oss när februari blev till mars. Hon fick ett långt liv och fyllde 92 år i höstas. Men ändå sorgligt när det sker och vi saknar henne.

Hon har betytt så mycket i våra liv och gett oss så mycket kärlek och omsorg.Vi hade märkt efter jul att hon varit tröttare och den sista tiden även tystare. Jag hade hälsat på henne på onsdagen och fredagen veckan innan. Vi pratade om lilla hunden Juni som jag skulle passa. Det blir väl roligt sa hon. Juni har varit med på boendet flera gånger. Hon piggar upp de flesta där. Jag hade köpt nya mjuka påslakan och en skön mjuk lite tunnare filt till henne som jag hade med på fredagen. Hon tyckte de var fina och mjuka. Filten fick hon om sig i rullstolen men påslakanet hann hon aldrig använda. Min bror var där på lördagen och även på söndagen när jag var i stugan. Han ringde på söndagskvällen och tyckte hon varit sämre. Så när sjuksköterskan ringde vid fyratiden på natten förstod jag direkt. Skönt att stugan bara ligger en timme bort och vi packade ihop oss snabbt och åkte. Kom till sjukhuset strax efter min bror.

Jag är tacksam att vi var där båda två min bror och jag de sista knappt två dygnen och hade varandra. När allt lugnat sig lite blev det ändå ett fint avsked. Vi hann säga det vi ville till henne och spela musik hon tyckte om. Se till att hon fick lindring, inte behövde ha ont den sista tiden. Även om hon inte kunde svara vill jag tro att hon hörde oss och kände att vi var där. Samtidigt kändes det som om hon när som helst skulle kunnat titta upp och säga nej men hej vad kul att ni är här båda två. Men så blev det inte den här gången utan hon somnade strax efter midnatt när det precis blivit den första mars. Jag kan känna lättnad att hon fick somna in nu när hon var så skör . Hon har haft väldigt, väldigt många helt friska år i sitt liv. Första penicillinkuren vid 75 år när hon fick lunginflammation. Annars var det nog inte så mycket mer än blindtarmen vid 14 års ålder, barnafödande och en klämd tumme i en bildörr. Det är få förunnat att få vara så friska.

Även om vi redan haft en del av sorgen och saknaden när hon började bli dement så blir det så definitivt. Det är inte farligt att vara ledsen, snarare skönt att det kommer ut. Visar ju bara hur mycket vi tyckt om henne. Hon har ju fortfarande känt igen oss och kunnat skoja emellanåt även om minnet svek. Jag ska inte sticka under stol med att åren innan hon kom på boende var väldigt jobbiga och oroliga för oss. Jag har blivit mycket påverkad när jag känt att hon inte mått bra. Det gjorde hon inte de sista åren hemma men ville absolut klara sig själv fast det inte gick längre. Men väl på plats på boendet levde hon ändå upp och blev sitt vanliga glada och nöjda jag och det var så skönt att veta att hon hade tillsyn och åt. Hon har varit omtyckt av personalen och det var sorgligt att möta de som haft mest hand om henne under de sju år hon bott där. De var också så ledsna. En av tjejerna har gett oss så fina bilder och tar t o m semester för att komma på begravningen. Det uppskattar vi enormt mycket. 

Ja det är trösterikt att ha sin familj och vänner. Har fått så fina blommor och gulliga hälsningar. Pratat länge med båda sönerna. Så fint att de kommer hem till begravningen. De har varit så nära sin mormor. Henrik bor ju i Tyskland och Rikard har ju varit tjänstledig och ute och rest i Sydamerika snart ett halvår. Planerad hemresa nästa helg. Blir spännande att höra om hans fantastiska resa med alla möjliga upplevelser.

Det var också så himla bra att vi var hundvakt just när detta hände. Ja kanske inte för Göran som fick hoppa in som hundvaktsvikarie. Men den lilla hunden var väl så fin tröst när jag kom hem på natten. De känner verkligen av hur man mår. Så var väl någon mening med det kanske.

På söndagen,  den där sista söndagen i februari hade vi gått en lång promenad på isen i det vackra vädret med lilla Juni och haft med oss kaffe och äggsmörgåsar. Vet att jag tänkte tanken. Får man ha det så här bra? Först långpromenad och sen sitta utanför bastun och gotta sig i solen. Men också bra att vi fick tanka i oss energi och solsken den där söndagen. För det behövde jag den tiden som följde på sjukhuset. 

Ja lilla mamma du lever vidare i våra hjärtan var så säker. Så många fina minnen har du gett oss alla.