Livet

 

Här blev ett långt uppehåll. Min och min brors kära lilla mamma lämnade oss när februari blev till mars. Hon fick ett långt liv och fyllde 92 år i höstas. Men ändå sorgligt när det sker och vi saknar henne.

Hon har betytt så mycket i våra liv och gett oss så mycket kärlek och omsorg.Vi hade märkt efter jul att hon varit tröttare och den sista tiden även tystare. Jag hade hälsat på henne på onsdagen och fredagen veckan innan. Vi pratade om lilla hunden Juni som jag skulle passa. Det blir väl roligt sa hon. Juni har varit med på boendet flera gånger. Hon piggar upp de flesta där. Jag hade köpt nya mjuka påslakan och en skön mjuk lite tunnare filt till henne som jag hade med på fredagen. Hon tyckte de var fina och mjuka. Filten fick hon om sig i rullstolen men påslakanet hann hon aldrig använda. Min bror var där på lördagen och även på söndagen när jag var i stugan. Han ringde på söndagskvällen och tyckte hon varit sämre. Så när sjuksköterskan ringde vid fyratiden på natten förstod jag direkt. Skönt att stugan bara ligger en timme bort och vi packade ihop oss snabbt och åkte. Kom till sjukhuset strax efter min bror.

Jag är tacksam att vi var där båda två min bror och jag de sista knappt två dygnen och hade varandra. När allt lugnat sig lite blev det ändå ett fint avsked. Vi hann säga det vi ville till henne och spela musik hon tyckte om. Se till att hon fick lindring, inte behövde ha ont den sista tiden. Även om hon inte kunde svara vill jag tro att hon hörde oss och kände att vi var där. Samtidigt kändes det som om hon när som helst skulle kunnat titta upp och säga nej men hej vad kul att ni är här båda två. Men så blev det inte den här gången utan hon somnade strax efter midnatt när det precis blivit den första mars. Jag kan känna lättnad att hon fick somna in nu när hon var så skör . Hon har haft väldigt, väldigt många helt friska år i sitt liv. Första penicillinkuren vid 75 år när hon fick lunginflammation. Annars var det nog inte så mycket mer än blindtarmen vid 14 års ålder, barnafödande och en klämd tumme i en bildörr. Det är få förunnat att få vara så friska.

Även om vi redan haft en del av sorgen och saknaden när hon började bli dement så blir det så definitivt. Det är inte farligt att vara ledsen, snarare skönt att det kommer ut. Visar ju bara hur mycket vi tyckt om henne. Hon har ju fortfarande känt igen oss och kunnat skoja emellanåt även om minnet svek. Jag ska inte sticka under stol med att åren innan hon kom på boende var väldigt jobbiga och oroliga för oss. Jag har blivit mycket påverkad när jag känt att hon inte mått bra. Det gjorde hon inte de sista åren hemma men ville absolut klara sig själv fast det inte gick längre. Men väl på plats på boendet levde hon ändå upp och blev sitt vanliga glada och nöjda jag och det var så skönt att veta att hon hade tillsyn och åt. Hon har varit omtyckt av personalen och det var sorgligt att möta de som haft mest hand om henne under de sju år hon bott där. De var också så ledsna. En av tjejerna har gett oss så fina bilder och tar t o m semester för att komma på begravningen. Det uppskattar vi enormt mycket. 

Ja det är trösterikt att ha sin familj och vänner. Har fått så fina blommor och gulliga hälsningar. Pratat länge med båda sönerna. Så fint att de kommer hem till begravningen. De har varit så nära sin mormor. Henrik bor ju i Tyskland och Rikard har ju varit tjänstledig och ute och rest i Sydamerika snart ett halvår. Planerad hemresa nästa helg. Blir spännande att höra om hans fantastiska resa med alla möjliga upplevelser.

Det var också så himla bra att vi var hundvakt just när detta hände. Ja kanske inte för Göran som fick hoppa in som hundvaktsvikarie. Men den lilla hunden var väl så fin tröst när jag kom hem på natten. De känner verkligen av hur man mår. Så var väl någon mening med det kanske.

På söndagen,  den där sista söndagen i februari hade vi gått en lång promenad på isen i det vackra vädret med lilla Juni och haft med oss kaffe och äggsmörgåsar. Vet att jag tänkte tanken. Får man ha det så här bra? Först långpromenad och sen sitta utanför bastun och gotta sig i solen. Men också bra att vi fick tanka i oss energi och solsken den där söndagen. För det behövde jag den tiden som följde på sjukhuset. 

Ja lilla mamma du lever vidare i våra hjärtan var så säker. Så många fina minnen har du gett oss alla.