Livet

Livet gjorde sig påmint under november månad.

Min och min brors pappa gick bort i början av november.

 Det känns fortfarande overkligt även om han varit sjuk länge och var väldigt dålig den sista tiden.

Han fyllde 85 år i september. Sen blev han allt sämre.

Bilden ovan är från ett dop i Nora kyrka. 

Också under november månad. 

Min barndomsväns lilla barnbarn fick sitt namn. 

Det blev så tydligt. 

Livet. 

Dop och begravning.

Jag är tacksam för att jag fick tid att ställa in mig på avsked.

Min bror och jag var hos pappa mycket den sista tiden. 

Spelade musik han tyckte om och tittade på lite gamla bilder.

Så mycket mer orkade han inte. Men det kändes ändå bra på något sätt att få den där  tiden.

När vi var hos prästen innan begravningen kom också minnen upp förstås.

Vi kom ihåg hur min bror blev så glad när pappa kom hem efter en sommar i Tyskland där han läst tyska.

Min bror gjorde kullerbyttor av pur glädje. Han var bara tre år.

Jag var nio och kommer ihåg att han skickade ett vykort om dagen hem till oss familjen den sommaren.

Vi kom ihåg hur vi fick åka snowracer efter bilen på en öde väg i fjällen.

Hans sambo kom ihåg många resor, segling och fredagssimning.

Det blev en fin begravning och vi spelade bland annat Taubes

Så skimrande var aldrig havet. 

  

Pappa gillade segling och Taube och det var mycket Taube vi spelade för honom den sista tiden.

Blandat med annan musik från förr och en del klassiskt han tyckte om.

Det var fint att ha en minnesstund efter begravningen

 och få dela lite goda minnen med släkt och vänner. 

Med kusiner och deras familjer som rest hit.

Ena kusinen berättade att pappa lärt henne simma. 

Den andra kusinen berättade om cykelturer och skidturer.

Kanske inte så uppskattat av en tonåring där och då 

men hon kom ju ihåg det som ett fint minne nu så lång tid senare.

Varken cykelturer eller skidturer var någon självklarhet för mina kusiner 

som bodde mitt inne i Linköping.

Jag tror han gärna ville ge de den upplevelsen.

Det var fint att få dela lite minnen från hans aktiva och goda år i livet.

Fick fint brev från gamla grannar till oss som värmde.

Jag är glad att jag hann säga att jag är tacksam för en bra barndom innan han blev riktigt dålig. 

Han var ju en stor del av min barndom. Han lärde mig mycket.

Jag var nog också en pappas flicka när jag växte upp och såg upp till honom då.

    

                             
                                                              Han ville gärna ut i naturen på ledig tid när jag var liten.

Han lärde mig att bygga koja. 

Här är jag med min lekkamrat Rita i rött. 

På min lugg syns att det även lektes hårfrisörska....

Vi skaffade hund fast mamma nog helst inte ville egentligen.

Jag som velat ha hund sen jag lärde mig prata var lyckligast i världen.

Stackars mamma hon anade väl att hon skulle få vara back-up åt den tioåriga hundägaren. 

Han lärde mig köra moppe på farfars gamla gubbmoppe fast jag var för ung.

Pappa hjälpte mig när jag ville ut i världen efter skolan.

Han hade ju rest så mycket själv i sitt arbete. 

Missade nog bara Australien av kontinenterna.

Det är så jag vill minnas honom nu.

Allt som var bra. Barndomsminnen.

Min pappas sambo läste dikten Det är vackrast när det skymmer av Pär Lagerkvist  

och min bror läste också en så fin dikt på minnesstunden av Siv Andersson.  

I sorgens tunga mörker får man ta en dag i sänder 

och försöka samla kraft tills ljuset återvänder

Och i all gränslös saknad så hjälper det att se

den medkänsla och omsorg som andra har att ge.

Det blev ett fint avsked.