07 december 2018

Livet

Livet gjorde sig påmint under november månad.


Min och min brors pappa gick bort i början av november.
 Det känns fortfarande overkligt även om han varit sjuk länge och var väldigt dålig den sista tiden.
Han fyllde 85 år i september. Sen blev han allt sämre.

Bilden ovan är från ett dop i Nora kyrka. 
Också under november månad. 
Min barndomsväns lilla barnbarn fick sitt namn. 
Det blev så tydligt. 
Livet. 
Dop och begravning.

Jag är tacksam för att jag fick tid att ställa in mig på avsked.
Min bror och jag var hos pappa mycket den sista tiden. 
Spelade musik han tyckte om och tittade på lite gamla bilder.
Så mycket mer orkade han inte. Men det kändes ändå bra på något sätt att få den där  tiden.

När vi var hos prästen innan begravningen kom också minnen upp förstås.
Vi kom ihåg hur min bror blev så glad när pappa kom hem efter en sommar i Tyskland där han läst tyska.
Min bror gjorde kullerbyttor av pur glädje. Han var bara tre år.
Jag var nio och kommer ihåg att han skickade ett vykort om dagen hem till oss familjen den sommaren.

Vi kom ihåg hur vi fick åka snowracer efter bilen på en öde väg i fjällen.
Hans sambo kom ihåg många resor, segling och fredagssimning.

Det blev en fin begravning och vi spelade bland annat Taubes
Så skimrande var aldrig havet. 
  
Pappa gillade segling och Taube och det var mycket Taube vi spelade för honom den sista tiden.
Blandat med annan musik från förr och en del klassiskt han tyckte om.

Det var fint att ha en minnesstund efter begravningen
 och få dela lite goda minnen med släkt och vänner. 
Med kusiner och deras familjer som rest hit.
Ena kusinen berättade att pappa lärt henne simma. 
Den andra kusinen berättade om cykelturer och skidturer.
Kanske inte så uppskattat av en tonåring där och då 
men hon kom ju ihåg det som ett fint minne nu så lång tid senare.
Varken cykelturer eller skidturer var någon självklarhet för mina kusiner 
som bodde mitt inne i Linköping.
Jag tror han gärna ville ge de den upplevelsen.

Det var fint att få dela lite minnen från hans aktiva och goda år i livet.
Fick fint brev från gamla grannar till oss som värmde.


Jag är glad att jag hann säga att jag är tacksam för en bra barndom innan han blev riktigt dålig. 
Han var ju en stor del av min barndom. Han lärde mig mycket.
Jag var nog också en pappas flicka när jag växte upp och såg upp till honom då.
    


                             
                                                              Han ville gärna ut i naturen på ledig tid när jag var liten.


Han lärde mig att bygga koja. 
Här är jag med min lekkamrat Rita i rött. 
På min lugg syns att det även lektes hårfrisörska....
Vi skaffade hund fast mamma nog helst inte ville egentligen.
Jag som velat ha hund sen jag lärde mig prata var lyckligast i världen.
Stackars mamma hon anade väl att hon skulle få vara back-up åt den tioåriga hundägaren. 
Han lärde mig köra moppe på farfars gamla gubbmoppe fast jag var för ung.

Pappa hjälpte mig när jag ville ut i världen efter skolan.
Han hade ju rest så mycket själv i sitt arbete. 
Missade nog bara Australien av kontinenterna.

Det är så jag vill minnas honom nu.
Allt som var bra. Barndomsminnen.

Min pappas sambo läste dikten Det är vackrast när det skymmer av Pär Lagerkvist  
och min bror läste också en så fin dikt på minnesstunden av Siv Andersson.  

I sorgens tunga mörker får man ta en dag i sänder 
och försöka samla kraft tills ljuset återvänder
Och i all gränslös saknad så hjälper det att se
den medkänsla och omsorg som andra har att ge.

Det blev ett fint avsked.


6 kommentarer:

  1. Jag beklagar så mycket! Å - jag känner igen mig så mycket i det du skriver från det att min egen pappa gick bort. Och jag förstår att det där med att ställa in sig och hinna ta avsked - få allt det där sagt som man ville säga, hinna tacka för allt - det är en stor tröst att ha fått kunna göra det, för det är verkligen inte alla förunnat. Att ha fått en bra barndom och många lyckliga minnen, det är också en stor tröst och något att känna tacksamhet över. Det blir så tomt, men samtidigt bär man en rikedom inom sig som ingen kan ta i från en.

    Varm kram till dig!
    // AnnaHelena

    SvaraRadera
  2. Tack AnnaHelena! Ja det känns konstigt och fortfarande lite overkligt. Men jag är glad att jag hann tacka för en fin barndom och skönt att han slapp lida längre när det var så dåligt på slutet. Livet är ändligt så är det ju. Lättare att acceptera ändå när något fått vara med länge och haft ett långt liv. Han tyckte själv att han haft ett innehållsrikt liv. Det hann vi prata om.
    Kram Annika

    SvaraRadera
  3. Hej Annika! Det är både ledsamt och trösterikt att läsa dina rader. Du och din bror fick tid till att ta farväl och vad jag förstår av dina kärleksfulla rader om din pappa har du många ljusa minnen i ditt hjärta. Men även om du fick tid till att ta farväl, haft en fin barndom, många ljusa minnen, så blir det ändå så tomt! Ja, livet är ändligt och det gjorde mig glad att din pappa berättade att han levt ett innehållsrikt liv. Tacksamhet! Många kramar till dig! Gunilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Gunilla! Ja jag har många fina minnen från min barndom och uppväxt.Sen ska jag inte sticka under stol med att det varit mycket tråkigheter och sjukdom på senare tid under många, många år. Men jag väljer att tänka tillbaka och vårda minnet av det som en gång var. Han var en jättebra pappa under min uppväxt och gav mig en bra start i livet. Det känns bra att slutet ändå blev bra på något vis. Men också overkligt att han är borta.
      Kram Annika

      Radera
  4. Jag beklagar. Så vackert du skriver. Skönt att hinna ta avsked och samla tankar och minnen tillsammans. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Karin! Ja han var en jättebra pappa när jag växte upp. Jag är glad att jag hann säga det flera gånger under hans sista tid. Den sista tiden blev också lite fin mitt i eländet med svår sjukdom.
      Kram Annika

      Radera

Tack för Din kommentar, den gör mig jätteglad.