Early bird och birdie-num-num

Ett väldigt långt och nostalgifyllt inlägg
om hungriga husdjur och människor.

Vit om nosen hade han hunnit bli på den här bilden.
Min älskade hund.

När jag växte upp hade vi en hund. Jag hade tjatat om hund så länge jag kan minnas.

Ibland försökte jag att vi kunde sticka emellan med något marsvin eller undulat
men då hette det alltid: Du får vänta tills du får en hund. Fiskar fick jag.
Inte jättekul jämfört med en hund och sen läckte akvariet.

Väntan på hunden var lång och några besvikelser på vägen var det också.

Vid en födelsedag fick jag ett stort paket från min farmor och tänkte att nu äntligen.

Farmor förstod mig ändå i det här med hunden. Jag var väl sex år kanske.
Paketet innehöll ett virkat sängöverkast som farmor gjort. 
Jättefint men kanske inte det man hetast önskar sig som sexåring
och det var definitivt ingen hund.
Ett annat tillfälle jag minns är att jag blev hemskickad
från en kompis för en överraskning väntade.
Japp, tänkte jag nu är det valpen.

Det var ingen hund. Vi hade köpt färg-tv.
Jag fortsatte gå ut med grannskapets hundar.

Efter att en tid provgått med grannens tax på
lunchraster och efter skolan för att visa att jag
skulle fixa detta med hund fick jag då äntligen
en egen hund vid nyss fyllda tio år.
 

En svart cocker spaniel som fantasifullt kallades Ludde
och som jag älskade över allt annat i nästan 12 år.

Jag och min lillebror överst till vänster.
Förevigade med min Instamatic kamera.
Familjen är på kenneln i Sparreholm och hämtar hem hundvalpen.

Den dagen var jag nog Sveriges lyckligaste 10 åring!

Även om jag ser rätt eländig ut på fotot
i tidsenlig-72 senapsgul batik t-shirt, mittbena och diadem.
Min fyraårige lillebror tycks mer förundrad över hur
marängsvissen som stod på bordet redan kunde tagit slut.
 

 Hundens riktiga namn var Early bird.

Vi gissade strax att det berodde på att han var den mest hungriga
 av alla valparna i kullen och därmed vaken först.

Jösses vad han var hungrig. Jämt och alltid!
Elementet ovanför hans matskål fick sig ofta en liten stöt för han hade
så bråttom till matskålen och lite svårt att bromsa på köksgolvet.

När mamma la skeden intill kaffekoppen på kaffet efter maten gick startskottet.
Han låg under bordet och lystrade efter det ljudet. Då var det hans tur.
Tjong in i elementet. Stackarn.
Man tänkte att han borde lära sig men han var så ivrig.

 

Han smet in till grannens tax också genom ett hål i häcken.
Där fanns himmelriket. Taxen var mer kräsen och det låg Frolic-ringar
(hundgodis/hundmat på 70-talet) lite här och där som taxen ratat.
Vår hund dammsög upp de i ren och skär lycka.
Vid trädgårdslandet kunde han sitta och räcka
vacker tass. Han gillade råa sockerärter.
Åtminstone ganska artigt att räcka vacker tass.
 

Min bästa väns hund var inte alls lika matglad
men ett knep var att ta dit Ludde då nådde
även den hunden botten på matskålen.
Om inte annat så för att rädda undan maten
 från hans glupande aptit.
 

 

Lite som skönheten och odjuret eller Lady och Lufsen var de två.
Hon den eleganta mahognyröda irländska settern Diana döpt efter
"jaktens gudinna" och så hennes vapendragare lilla Ludde.
En svart lite rund herre, ofta för långhårig för att motsvara rasidealet.
Men vänner var de liksom vi mattar var bästisar.
Mycket har stöts och blöts
under många och långa
hundpromenader under mina tonår.

 

Ibland skulle jag vilja ha hund igen. När jag blir 70 kanske om hälsan står mig bi.

Tror det behövs sådär nitton år att övertyga mannen om att det vore en bra idé.

Just nu tror jag inte ens själv att det vore en bra idé med hund för oss.
Men mysiga är de.

 

Undulater och en hamster har jag också hunnit med
och en folkilsken kanin under min studietid.

Den lämnade jag till en 4H gård.
Det var kanske inte så snällt men en utväg.

Den första undulaten skaffade jag utan lov och min pappa
pratade inte med mig på två dagar efter det.
Undulaten sa inget heller för den var väl helt vettskrämd
efter hemfärden per cykel från zoo-affären.

Men sen blev den tam och lärde sig prata
den kunde bl.a säga Birdie-num-num.
Som i filmen Oh vilket party med Peter Sellers.
En klassiker. Det tyckte även min far var lite kul.

 

Hamstern hade jag i USA och den hette Snutt.
Pojken jag hade hand om där trodde jag döpt den till Snor

och såg frågande ut. (Snutt blir lätt snot på engelska = snor)
Min vän Camilla fick "ärva" den, sen rymde den.
Vi hade väl inte någon vidare bur.

Matglad är jag också precis som hunden jag hade.
Men kände att jag ligger lite i lä när jag läste det
 här roliga inlägget på Monicas blogg.
Monica som också var i Laguna Beach
som au-pair på det glada 80-talet.

Där var det en del som skulle provsmakas....

 

Läs och le. Hennes inlägg här: Som en golden retriever

Hög igenkänningsfaktor på Malacoklippet i inlägget.

Men det funkar inte längre hemma hos oss.

Blir genomskådad direkt.

Lite förvånad att jag inte nosat upp den här boken förrän nu

 för att fortsätta på temat alltid hungrig.

 

Den kom trots allt redan 2003. Renée Voltaire har skrivit flera kokböcker och jag gillar hennes stil.

Hon förespråkar nyttigare och renare mat på ett kul sätt men matsynder är ok. Bra koncept.

Jag brukar ibland göra hennes "Granola bars" efter receptet som finns på påsen med musli från Renée Voltaire. Bra energitillskott. Här är receptet från påsen med Granola.

 

 

500 gram Crunchy Granola, 1 dl gojibär, 1 dl hackade dadlar,

2 dl pumpakärnor, 100 gram smält smör och 4 uppvispade ägg.

 

( Inte jättenoga vad man har i huvudsaken är att det blir bra konsistens och ungefär

samma mängd) Jag hade torkade tranbär och solrosfrön istället för dadlar.

 

Blanda allt och tryck ut i en form med bakplåtspapper.

Grädda 15 min i 175 grader och skär i bitar när de svalnat.

Till sist en låt på temat Golden retriever.

För att Miss Li är så bra och för

att hunden är människans bästa vän.

Alltid.

 

Trevlig helg!