Tycker om den här målningen som är en av tre som heter I väntan av Bengt Göran Broström.
Kanske mest för att tanten i ljus kappa liknar precis min egen farmor som hon såg ut när jag var liten. På pricken med skor, hatt och kappan. Hon var den person i den generationen av släkten som jag hade mest kontakt med.
Men nu hoppas jag att jag ska slippa se målningen på ett bra tag. Den hänger nämligen i änden av en sjukhuskorridor som jag gått i var och varannan dag i mer än en månads tid för att hälsa på dels min mamma som låg på lasarettet en månad och sen även min pappa som hamnade på våningen under på kirurgen och blev kvar tre veckor. Har åkt dit ofta precis som min bror gjort och min pappas sambo.
Nu är mamma lite piggare efter sin operation och har fått komma på ett korttidsboende
sen en och en halv vecka. Kors i taket för det och att hon verkar trivas, är mycket gladare och till och med lite nöjd. Hon äter igen och tycker det är gott.
Idag när jag kom dit skulle de på musikstund och det kändes nästan lite som när man höll på att skola in sina barn på förskolan, fast omvänt eller hur man ska uttrycka det.
Det där, ja men mamma du kan gå nu jag är med mina kompisar. Jag klarar mig. Vi ses..
Vi har fått hjälpa henne med olika saker hon är glad och tacksam över det och tycker de som arbetar där är toppen. Och det är så himla, himla skönt efter många år av ovilja att ta emot någon hjälp hemma.
Idag fick även pappa skrivas ut från sjukhuset efter sin operation och hamnade på samma korttidsboende. Så märkligt det kan bli på ålderns höst.
Men bra att bara behöva åka till ett ställe för mig och min bror, det blir inte mycket kvar av kvällarna när man ska fara på två ställen och kanske en trygghet för de själva att det finns någon där som man känner sen förut.
Hoppas att han också ska tycka det är ok att bo där och pigga på sig. Det är en stor tröskel att komma över såklart. Det måste ges lite tid. Men jag hoppas så att det är början till en positiv och välbehövlig förändring för oss alla inte bara för de två, utan alla anhöriga runt omkring.
Det vore så skönt att känna att man kan koppla av någon dag eller två inte ha den där jourberedskapen ständigt närvarande vad man än gör. Det vet alla som varit eller är i samma situation.
Det är inte lätt att bli gammal och sjuk men det är inte alltid lätt att vara anhörig heller.
Men jag hoppas det vänder nu och att vi alla kan få lite lugn och ro bara.
Jag ska alla fall sitta i hammocken en stund och bara njuta en liten stund!
Riktigt hör hur den ropar på mig :)
Trevlig helg och även semester för Dig som har tur att gå på ledighet nu!
