Den lilla svarta

Ja den lilla svarta är ingen klänning i det här fallet utan en liten ljuvlig svart hund jag hade nöjet att vakta ett dygn för lite sen. En liten Affenpinscher på ett år. Har just ingen vana av så här små hundar men hon är så gullig att man blir helt bedårad. Väldigt tillgiven och enkel att ha. 

Vi känner varandra lite sen förut förstås eftersom hon finns på mitt arbete. 

Så nu blev det ju lite win-win att det passade så bra att jag kunde vakta henne när ägarna skulle bort. 

Jag älskar ju hundar men är inte beredd att binda mig med en egen igen riktigt nu så perfekt att få låna en liten hund ett dygn. man blir väldigt låst med en hund det vet jag ju. 

Men mysigt är det och givande. Hon var väldigt lätt att ha så det var bara roligt.

Visst lyssnade hon vid dörren ett slag och undrade var matte och husse tog vägen när de lämnat henne. Men sen lekte vi med den långa hästen hon hade med sig och gick promenader och hon kopplade av alltmer.

Inomhus följde hon mig som en liten svart skugga. Ibland undrade jag var hon var men då var hon så precis hack i häl att jag inte såg henne. Men ändå frimodig och utforskade morskt hela huset direkt när hon kom. Många nya dofter och intryck på nytt ställe för en hund. Men hon är van att vara på olika ställen och bland mycket folk. En modig liten hund. när hon är med på jobbet kryper hon ibland in i sin lilla koja och stänger världen ute. Skönt för henne det med.

Ja visst är hon söt som en liten apunge eller ett troll jag vet inte. Affe är ju apa på tyska och rasen är ju Affenpinscher. Och hon är lite som en apa eller katt. Så lätt och smidig och står gärna på två ben. Tycker om att gosa och vara med. När man klappar och kliar henne lite så blundar hon och njuter stort.

Efter en långpromenad låg hon på rygg i mitt knä med magen upp och sov djupt. Så jag tror hon kände sig trygg även om hon inte var på hemmaplan. Jag har haft en egen hund när jag växte upp. En Cocker spaniel. Stor skillnad mot denna lilla tjej. Men hon fångar mitt hjärta. Tur att vi ses snart igen. G kunde inte heller neka till att hon var en riktig raring som så självklart la sig i "hans" fåtölj.

Det ligger kanske något i det där: A home without a dog is just a house :)