15 februari 2019

Luktärter



En så vacker bo att bläddra i och läsa om luktärter. Man blir ju extra sugen när det fortfarande är lite vinter. Den första nya boken om luktärter på 101 år. Fantastiska bilder och som ett vitaminpiller att ha på min tavellist i matrummet där jag brukar ha lite skojiga böcker.
Mestadels kokböcker men även andra som piggar upp för årstiden. Det gör denna just nu. Men visst känns det varje dag att man får energi av ljuset som återvänder. Så skönt!

Om man lägger fröna i frysen håller de hur länge som helst står att läsa i boken. Och ny kunskap för mig är att man inte ska blötlägga de. Det är risk att de ruttnar. Ja vi får se hur det går med de rara ärterna. Jag brukar ju inte vara någon expert på att driva upp de.
Men kanske blir bättre om jag övar.

De här spännande sorterna finns  i min frys alla fall. Gunnels blandning är förstås tillägnad Gunnel Carlsson som gillar lite purpur/ lila färgat. Hon var en utmärkt reseledare på trädgårdsresan jag och min kompis Maria gjorde till England för två år sen.




Frills går väl att översätta med volanger. 
Denna påse fick jag när jag beställde boken från Cecilia Wingård.


Du kan läsa mer om hennes luktärtsparadis i Skåne här: ceciliawingard.se  

Jag var där i somras en kortis. Du kan se mina bilder här: Luktärtsfestival 2018  Hennes fönster med glashyllorna är to die for. Ja hela stället är ju så vackert ordnat med blommor efter färg. Väl värt ett besök! Förra sommaren var såklart den tuffaste i mannaminne för en luktärtsodlare. De är ju lite törstiga. Men det fina i kråksången är att det bara blir fler blommor ju mer man plockar. Det kan jag alla fall sen gammalt. :)



14 februari 2019

Gröna hjärtan


Alla hjärtans dag idag. Vi brukar inte fira den så speciellt. Men uppmärksamma lite.
Jag kom på att jag fotade Monsteran en dag när solen sken så skönt på verandan.
Tyckte bladet såg ut som ett slags grönt hjärta.

Jag gav hjärtgodis till personalen på mammas gruppboende.
De om några är värda att uppmärksammas lite extra. De gör ett så bra jobb. 
Varje dag året om. 

Tänker ändå lite extra idag att jag är så glad och tacksam för min familj och alla fina vänner jag har.


10 februari 2019

Lite om blommor och träd i Sydafrika


Om man åker till Sydafrika främst för att se vacker blomning ska man nog åka lite tidigare på hösten än vi gjorde. Kanske september / oktober. Vår resa startade ju 28 december och syftet var ju att få se lite av varje i en bra blandning. Det fick vi verkligen. Men visst blommade det nu också. Det vackra Afrikanska Tulpanträdet i rött till exempel.


 Vackra röda flamträd såg vi och gula Akacia och flera andra jag inte riktigt vet vad de heter.
Jakaranda blommade också på en del håll. Men jag kan tänka mig att det är fantastiskt när de alléer av Jakaranda står i blom.



Rosépepparträd såg vi också.  Marulaträd förstås. Köpte med mig en liten flaska Amarulalikör hem,  Amarula Cream.
Ett träd kan bära 10 000 frukter. Elefanterna älskar de. Kallas ibland elefantfrukt.  Och det görs även sylt och marmelad på frukterna. Elefanterna gillar även barken på träden. Det beskrivs att de rammar träden för att frukterna ska trilla ner.  Då jäser frukterna och blir ännu sötare. Zulufolket kallar även trädet bröllopsträd och det är fortfarande vanligt att bröllop förrättas under dess grenar då marulaträdet ses som ett afrodisiakum.


Den vackra ljust blå Blyblomman såg vi mycket av. Som häckar eller bara friväxande. Letade efter en sån förra året. Vet att de såldes på Zetas men när jag var där var de slut. Färgen är så vackert blå.


Här växte de vid vägkanten och lite var som helst. Inte så kinkigt.


Denna lilla ljusgula skönhet vet jag inte vad det är.  Gissar att det är en lökväxt men har ingen aning. * Får uppdatera mig här. Hittade den i min blomsterbok jag köpte på Madeira förrförra hösten. Det är en slags iris. Dietes bicolor. Ursprungsland Sydafrika och den tillhör irissläktet. 


Jätteverbena såg vi i mängder. Visserligen nästan utblommade men det växte i dikena på många ställen. Ingen bra bild men såg de från bussen lite överallt.


Denna roliga blomma går jag bet på. Ser ut som en tvåfärgad lampborste men bladen stämmer ju inte de är ju mer Akacia eller de små Rör mig ej/ Sensitiva. Någon som vet var det är för växt? Växte som buskage eller mindre träd där jag såg den.


Tidigare på hösten blommar de här i stora fält Påfågelblomster heter de väl hos oss och används som ettårig sommarblomma. Vet att de stänger sig vid dåligt väder. Men måste vara häftigt att se när de blommar i så stora mängder. Nu såg vi några enstaka som fortfarande blommade i olika färger.



 Afrikas blå lilja såg vi förstås även om de var på väg att blomma över.

Vackra hortensior på några ställen också.



Nerium oleander såg vi i många färger. Både i trädgårdar eller i mittfältet på större vägar eller bara vildväxande.
Känner igen den sen jag var liten för min farmor hade en nerium som krukväxt och man blev varnad att den var så giftig.
  

Agave som blommade med höga höga stänglar i gult. Det märktes att landet har ett skiftande klimat för på några ställen lyste dessa fortfarande i gult och även jakarandan blommade där det varit svalare. På andra ställen helt överblommat.



En hel del suckulenter såg vi och olika ljungväxter. En del ingår väl i den växtlighet som kallas fynbos.


Tidigare på hösten blommar den speciella växtlighet i Kapprovinsen som kallas fynbos som mest. Lågväxande buskar och örter. 
Fynbos är afrikaans för vacker buske. Afrikaans är ett av elva språk som pratas i Sydafrika. 

Det som resten av året är halvöken med låga buskar exploderar i färger då i september-oktober när fynbos blommar. Nu såg vi enstaka blommor av  nåldynor och proteor som är typiska. Kände även igen leucadendron sen min tid i blomsterburik. 



Protean är  Sydafrikas nationalblomma. Här prydde den bordet på en speciell restaurang i en kåkstad  eller township som man säger.  Jag ska berätta om den i ett  senare inlägg. Hoppas du inte lessnat på alla bilder från Sydafrika om du kikar in här. Jag har några kvar :)


09 februari 2019

Silvermedalj till båda

Vi hade en dag i Stockholm för ett tag sen. Vi firade silvret. Ja inte som gifta men att det var 25 år sen vi träffades. Det är ju värt att fira. Vår första date var i skidspåret. Men vi träffades på ett musikställe som hette Village. Det finns inte kvar. Men nu blev det varken skidor eller musik. Vi åkte först till Millesgården. Mitt förslag eftersom jag är ett Morris-fan sen länge. G hängde på. Han hade inte heller varit på Millesgården förut. Ville så gärna hinna se utställningen innan den försvann. Vi kom nästan samtidigt som det var en allmän visning. Så vi kunde strosa runt och höra guiden under tiden.


Jag tycker mönstren är så fina. Strawberry thief nedan är en favorit. Jag har det på två tygväskor som reades ut sista dagen på Chelsea Flower Show när jag och min "blomsterkompis" var där i samband med en trädgårdsresa 2017. Jag har den som bordstabletter också.
Kom på att Östermalms textil låg nära till när vi var i Stockholm för våra visum för Kina resan tidigare i höstas. Så det blev ett kort besök hos de då. Där finns massor av  Morris i form av tyger, väskor,brickor, lampskärmar osv. Tycker det är kul med saker man faktiskt också använder så bordstabletter fick det bli den gången. Glasögonfodral köpte jag en annan gång på ett museum. Och såklart blev det några blusar när HM sålde Morris i höstas. Även sonen skickade bild från HM i Shanghai där han köpt en skjorta.. Då log jag.



Själva utställningen var kanske inte så jättestor men kul att besöka Millesgården. 
Vackra statyer ute och inne.






Denna hette Solglitter. Vackert golv också därinne.





Vi åt en räksmörgås på Lanthandeln som låg bredvid. Det var lite trångt och varmt i glashuset. Men ändå mysigt och säkert ännu bättre på sommaren då man kan sitta ute och alla inte har en massa tjocka kläder som tar plats. Får bli fler besök.

Framåt kvällen träffade vi våra grabbar. Först  hemma hos R som bjöd på fika och vi visade de lite film från Sydafrika. Sen det blev en middag ihop på en restaurang strax intill som heter Knut. ( Morrisblus på :) kvällen till ära) God mat och norrländskt stuk. Lampkrona av renhorn och desserten hjortron med glass serverades i kåsa. Kul! En mysig dag och kväll och skoj att ses alla fyra.


08 februari 2019

Happy Hippo

Lite fler bilder från Sydafrikaresan. Samlar inläggen under etiketten Sydafrika. Många bilder blev det....


Ja nog fick vi se flodhästar alltid i St Lucia Estuary där vi gjorde en båttur i våtmarksparken. Rena flodhästsafarin! Vi såg även krokodil och en del fåglar. Flodhästarna som egentligen är mer besläktade med valar än hästar fast de tillhör  partåiga hovdjur. Mellan de fyra tårna som är täckta med en hovliknande nagel finns simhud. Flodhästen  lever sitt liv mestadels i vattnet på dagtid. De är dock dåliga simmare så de går eller står mest på ytor under vattnet. Trots simhuden mellan tårna. Flodhästen kan hålla andan upp emot 7 minuter men de dyker oftast upp till ytan för att andas efter 3-5 minuter. Det är en automatisk process som även fungerar när de sover de tar sig till ytan för att andas utan att väckas.
De kan bli 40-50 år gamla.

De har känslig hud och vår guide berättade att de drabbas ofta av hudcancer. De utsöndrar en röd oljig substans som fungerar som fuktighets och solkräm och skyddar från bakterier. Tidigare trodde man felaktigt att de svettades blod. På kvällen går de upp på land och betar. De ska ha i sig ca 50 kg gräs per dygn. I St Lucia kunde vi se skyltar om att man skulle vara vaksam. På hotellet såg vi också foton hur flodhästar var uppe vid hotellets pool och betade gräs bredvid pollen. Tänkte först att det var ett sätt att locka turister. Men vi såg faktiskt en flodhäst vid vägkanten när vi åkte i väg på safari före gryningen dagen efter båtturen. Så då trodde jag på skyltarna.
Och oroade mig en smula för de som var på väg till sina jobb till fots längs samma vägkant. Det var mycket folk i rörelse trots den tidiga timman. Många som gick till fots eller väntade på skjuts/buss.



Vi såg många flodhästar på nära håll under båtturen. De är verkligen gigantiska. Kropparna är som stora tunnor eller jag tänker att de ser ut lite som som en folkvagnsbubbla. Längd mellan 2,9 - 5 m på en vuxen och vikt vanligen mellan 1000 till 2500 kg men enstaka hanar har noterats med vikt på 4000 kg. Bara huvudet kan väga 450 kg. ( källa wikipedia) De är snabbare än man tror på land, de korta benen till trots. Ca 30 km i timmen. Som att bli jagad av en moped....  Huvaligen!



Bara huvudet kan väga 450 kg....




Jag tänker kropp som en folkvagnsbubbla :) och fart på land som en moppe...
inget man vill ha efter sig....



Såg roligt ut när de snurrade på öronen när de kom upp med huvudet ur vattnet.


Vi såg också vävarfåglar som bygger sina bon av vävda strån i vassen eller i träd och buskar. Läste om de att hannen bygger boet och honan godkänner eller dissar. Är hon inte nöjd så får han bygga nytt. Stackarn! Roliga och fina att se på när de for in och ut ur sina bon som hade öppningen i nedre delen.



 
Ett bo placerat mellan vasstrån. Tyckte de var fascinerande!


Vi satt en stund och spanade efter flodhästar på kvällen också. Men tryggt en trappa upp på hotellet :) Vi hörde hur de brölade från floden som låg alldeles bakom hotellet men just då såg vi inga.


Husvägg och skylt i St Lucia.




Flodhästen är tillsammans med noshörning näst största landlevande däggdjuret efter elefanterna.
Elefanter av frotté hade vi på rummet. Söta! Hotellkonst att göra elefanter av badlakanen. Skickligt!




05 februari 2019

Swaziland och hemska traditioner


Efter safaridagarna i Kruger National Park fortsatte resan till kungadömet Swaziland där vi bodde en natt. Landskapet var väldigt vackert och frodigt och vi besökte ett glasfabrik som arbetade med returglas och tittade på ljustillverkning. Fantasifulla ljus i många färger.  Glasbruket startade faktiskt med hjälp av småländska glasblåsare och SIDA bistånd en gång i tiden för att skapa arbetstillfällen i detta fattiga lilla land. Det har blivit en av Swazilands största turistattraktioner. Också bra att det inte ligger slängda glasflaskor på marken  utan de samlas upp och lämnas till glasbruket. De lätt grönskimrande glasföremålen t ex i form av elefanter eller roliga dricksglas såg vi sen på många ställen.   





Katten sällskapade vid ljustillverkningen. Påfågel utanför lunchrestaurangen.





Vi besökte också en lokal marknad. Tyckte lapptäcket i form av Afrika var fint nedan på bilden.

 Från bussfönstret såg vi även den plats  där en mycket märklig företeelse hålls varje år under en dryg vecka  i slutet av augusti, Vassfesten / The Umhlanga reed dance. Tusentals ogifta unga swazikvinnor  och tonårsflickor utan barn reser dit för att barbröstade dansa för kungen som kan välja att ta någon av flickorna som hustru..... Flickorna samlar också in höga  vass-strån som överlämnas för att reparera det vindskydd av vass som omger den kungliga byn. Därav namnet Vassfesten.

Det är ju helt horribelt och ofattbart i modern tid!!!

Kungadömet Swaziland är ett av världens sista  absoluta monarkier. Kungen tillsätter ministrar, domare och alla högre tjänstemän och äger det mesta i landet. Han utser också 300 klanledare som har stort politiskt inflytande. Han själv lever ett vidlyftigt liv med många palats och lyxbilar.

 Den nuvarande kungen Mswati III  har just nu 15 hustrur och 32 barn.
Han blev kung vid 18 års ålder 1986. Hans far dog när han var 14 år och landet styrdes en tid av en kvinnlig släkting och sedan av hans mor medan han gick klart skolan i Storbritannien. Hans pappa Sobhuza II hade vid sin död 1982 70 fruar, 210 barn och 1000 barnbarn. Mycket folktro är uppbyggd kring kungen. Man tror att han i princip kan bestämma vädret. Att det ger tur och lycka om han råkar titta på en person han går förbi.   ( källa wikipedia)

Swaziland eller Eswatini som landet numera heter är ett av de länder med flest fall av hiv. Ungefär var tredje vuxen har hiv.
Men under senare år har läget stabiliserats och antalet personer som dör i aids har minskat. (källa Läkare utan gränser)

Ja det känns tragiskt med denna maktfullkomlighet och all okunskap. Så många barn som mister föräldrar och släktingar.